Det faktum att en minut känns som en timme och en timme känns som en dag visar sig allt mer i ljuset...
Tiden växer och blir outhärdlig.. men ja, jag vet att tiden är kort och så länge aktiviteterna är många så går tiden framåt...

Varför känner jag mig så stressad hela tiden?
Dumma mig

Det är ju dumheter det där..med stress.
Dock så vet jag att antagningproven är snart.. jag är fullt medveten om att mina chanser att komma in på första försöker är minimala... ärligt? Det lugnar mig...
Då jag försökt förklara tankar och liknande så blir jag bara missförstådd ändå.
Så ja
Jag gav upp
Jag säger bara: Låt mig sköta det själv.
Men det svaret räcker ju uppenbarligen inte.

Stress stress stress

Vad gör jag om ett år?
Inte faen vet jag
Vad gör jag om tre år?
Pluggar förhoppningsvis
Vad gör jag om tio år?
Jadu
Pluggar jag fortfarande?

Jag känner inte att 5-7 år är värt att lägga på en utbildning jag inte är hundra procent säker på om jag vill ha.
Men ja, man "Måste ha en utbildning idag, annars får man inget jobb" bla bla bla bla...

Orkar inte med ett samhälle där man inte kan jobba sig till det man vill ha.
BLA
LÅN
BLÄ
SKULDER
BLÄ
PARASIT
BLÄ
FRAMTID



Jag skiter i det
eller
njae
Men
Ja
Vad vill jag göra?
Jag vet ju redan vad jag vill göra... men jag dessutom att det är i princip omöjligt att bli det jag vill bli.
Artist
Försörja sig på att stå på scen
Nejnejnej
jag ska bli läääärare
hmm
jadu, vad ska jag säga? Efter en tiden som vikarie så känner jag mig inte direkt taggad... och ALL DENNA TEORI
Hjärnan brinner.


Det som stör mig egentligen.
Det är det faktum att det finns så mycket underbart gott i livet som man aldrig hinner ta del av för att man stressar bort sina möjligheter... stressar bort sina möjligheter för att man tror att man skapar nya...

Det gör du inte
Missar du en chans kommer aldrig densamma tillbaka igen
Allt eller inget baby
Det är inte så mycket vi kan göra åt det.


Väck mig om ett år när allt är utrett

Då som först vill jag vara med igen